| |
Vi skriver den 7 oktober 2004. En dag som jag har vikt
för Skövde och
min gamla
skola - Norrmalmskolan.
Ställer min bil på Modeparkeringen.
Det är
gott om tid innan
jag ska vara
på plats så jag bestämmer mig
för
att ta en
promenad genom delar
av centrum.
Börjar från Mörkekorset och går upp över Helenaskolans
område, förbi
några
oxel och kastanjeträd, rester av
den allé som en gång omgav den
forna vägen
mot stan. I kanten av skolgården står
den gamla milstenen.
Den stod förr vid
vägkanten men nu är vägen borta och miljön annor-
lunda.
Nära milstenen fanns
i min barndom en kiosk med en Texacopump.
I
luckan till kiosken köpte jag
mina första kokosbollar á fem öre styck
och
strax intill på Ridhusplan, i
folkmun
kallad ”Kolöcka”, spelade jag
ofta fotboll.
Väljer så Trädgårdsgatan,
där Hotell Billingen och ytterligare
ett par hus
klarat
sig från rivningsraseriet. Mitt emot hotellet
ligger ”Sveriges
första
kulturhus”.
I stora bokstäver står att i huset finns ”STADSTEATER,
STADSBIBLIOTEK,
KONSTHALL
och KONSTMUSEUM” men jag saknar
den skylt som skulle vara
en kvittens på att byggnaden, om än till en
blygsam del, uppfördes för mina
pengar. Jag har hemma, i min ägo,
den gamla
medlemsmatrikeln för avd. 28
av Sv. Sadelmakare- och
Tapetserareförbundet, där det står att läsa:
”Från den 1 jan. 1952 utgår ett tillägg av 10 öre per vecka för
Skövdemedlemmar, till Folkets Hus.” Med uppskattningsvis 50 kr.
sponsrade jag
således en gång i tiden ett numera avsomnat Folkets
Hus, men grämer mig
inte utan besöker vid tillfälle gärna biblioteket,
ett av de bästa, och
gläder
mig åt att stan fått en förträfflig teater
och en ansedd konsthall.
Rundar Hotell Billingen,
kommer in på Hertig Johans gata - ”Ströget”
- där jag
så många gånger vandrat upp och ned, ibland i väntan på
att det skulle bli
dags för biobesök på ”Cosmorama”, ”Roxy” eller
”Saga”, ibland på att
Göteborgs-tåget skulle komma med GT:s
referat från söndagens allsvenska
fotbollsmatcher. Konstaterar med
vemod att raden av träd, mellan gatan och
trottoaren vid kyrkparken,
sen länge är borta ur gatubilden och att gång
banornas slitna
borgmästarstenar har ersatts av cementplattor.
Träden i parken har börjat få höstfärger. Kyrkan, med ”Lejonporten”
mot
gatan, är sig lik. Den kyrka där far en gång fick i uppdrag att
förgylla
kyrktuppen och där jag gick i söndagsskola för den indelta
soldaten Malm
och läste fram för komminister Ekelöf. Då för tiden var
alla näringsställen
stängda under gudstjänsttid och man fick vackert
vänta till senare om
man ville inköpa en bakelse till söndagens efter-
middagskaffe. Kanske en
”Göteborgare”, favoritbakelsen med spritsad
mandelkrans, ett oöverträffat
bakverk från Juhlins konditori, som förr
låg vid denna gata.
Tar höger vid "Hallbergs hörna" (får den väl alltjämt heta fast butiken
upphört).
Närmast, vid Rådhusgatan,
ligger nu två kaféer
med
uteserveringar som
ger stan ett drag av kontinental prägel. Vädret är
för dagen varmt nog för
en kopp kaffe i det fria och vid Rådhuscaféet
sitter jag en stund i
begrundan,
ser ut över Hertig Johans torg
och
byggnaderna som inramar torget. En del
av de gamla husen finns kvar,
men mycket är nytt. Borta vid det återuppbyggda Strokirkshuset kan
jag för mitt inre se den kö av lottköpare som förr
samlades i hörnan
den 15:e varje månad. Strokirks Bokhandel var då enda
stället i stan
där man sålde penninglotter. Allt förändras över tiden, bokhandeln
finns inte längre kvar och lotter av diverse slag kan man köpa i en
mängd affärer i våra dagar.
Här på torget sålde morfar under många år de grönsaker han odlade
i
Dälderna och på andra sidan torget arbetade mor, under några år
på
1910-talet, som servitris på Café Viola. Rådhuset,
som jag sitter
framför,
var 1939 polisstation och jag deltog det året som scout i en
krigsövning.
Mina kamrater och jag var placerade på polisstationen
och vi gick i skift
runt om i kvarteren för att spana efter hur stans
innevånare skötte mörkläggningen. Drar mig till minnes att vi tog oss
an uppgiften med största
allvar och rapporterade nogsamt och
beskäftigt de adresser där vi fann
att det sipprade ut ljus från
fönstren.
Efter kaffepausen går jag vidare
till
Sandtorget. En tid var det
familjetradition att under söndagarna, om sommaren, bevista
Frälsningsarméns
kvällsmöten där. Från armélokalen vid Badhusgatan
kom de tågande med
sin musikkår i spetsen. Idag finns inget utrymme
för torgmöten. Vid
anblicken
av alla fordon som fyller torget
filosoferar jag en stund över om bilarna
ska
ses som ett tecken på
vår höga standard och välbefinnande, eller om den tid
då torget var
en plats för möten, hästmarknader och marknadsstånd, utan
bilar
och avgaser, kanske ändå var en bättre tid än nutiden?
Vid
Sandtorget började förr Käpplundavägen, Nu står
det Garpastigen
på
vägskylten vid SLA:s tidningshus, som ersatt ”Fläskakörka”.
Där
korsar jag
den skolväg jag efter småskolan på Norrmalm hade att gå
från Lilla Mörke,
där jag bodde, till folkskolan vid Torggatan. Men det
var sällan jag gick,
sprang gjorde jag nog oftast. Minns att jag knatade
hem på frukostrasten,
åt och skyndade i all hast tillbaka, för att sista
halvtimman av rasten
hinna
med att spela fotboll på skolgården.
Fortsätter norrut och kommer fram till
Käpplundabacken - ”Sikagårdslia”,
sa
man förr. Backen väcker minnen från tiden då jag på trehjulig
transport-
cykel,
ibland med dragkärra, stretade i med- och motlut och fraktade
möbler från
och till tapetserarverkstan vid Gamla Kungsvägen, som
vägen hette då.
(Har förstått att den delen av Gamla Kungsvägen bytt
namn till Vallevägen)
Kommer så via
Gustaf Adolfs gata fram till nuvarande Vallevägen och
når
så Norrmalmskolan,
tillbyggd efter min skoltid. I porten till skolgården
stöter
jag på Lennart - en skolkamrat. Skolan firar idag 70-årsjubileum
med ”Öppet
hus” och lika lång tid har det gått sen vi började i småskolan
där, för Edla
Sandberg. Vi har inte träffats eller talats vid på minst 50 år.
Lennart har
tagit med sig några blad med sina första skrivövningar, som
han tänker visa
upp. Själv bär jag på ett par egenhändigt författade
skrifter, som jag avser
att skänka skolan och förhoppnings vis också få
ett ”godkänt” för av dagens
pedagoger.
Överlämnar till skolans personal resultatet av min författarmöda. Jag
tittar
sedan in i vår gamla skolsal,
som ser bra mycket mindre ut än jag
minns. Går
runt en stund i salarna, ser på elevarbeten och lägger märke
till att man på
skolan har tillgång till datorer. Kommer ihåg att Edla
Sandberg, förutom
”svarta tavlan” som tekniskt hjälpmedel, vid
undervisningen också hade en
träram i vilken hon placerade de mjuka
vokalerna överst och de hårda
underst,
eller om det var tvärtom.
Skolan bjuder, dagen till ära, på kaffe och tårta. Något jag tror aldrig
förekom
på min tid.
När jag lämnar skolan går jag
Sveagatan ner. Kan inte snedda över det
nu
bebyggda ”Västra Fältet”, som jag gjorde förr, men kommer via
Gransikagatan och
Mariestadsvägen
åter till Utgångsplatsen
parkeringsplatsen vid Mörke
där jag hämtar
bilen,
för att åka till den
kommun där jag har min bostad.
En
kommun som gästande
Skövdebor
brukar ge beröm för att den, i deras
tycke,
är så vacker. Jag
kontrar
då oftast med: ”Det bästa med den
plats på jorden där jag idag bor,
är att
jag
har så nära till min
barndomsstad – Skövde”.
Någon
dag senare
Får telefon från Lennart! Han tycker det är
anmärkningsvärt att
lokalpressen
skrivit om jubileet och namngivit flera forna elever utan
att nämna någon av
oss två i sina referat. Det är sånt man får leva med.
Man kan inte bli uppmärksammad jämt – men någon gång vore kul!
Karta över min promenadväg
HÄR
Till bilderna
HÄR
Till starten av min hemsida
HÄR
|
Parkeringen
vid Mode
|
Allén-Mörke
|
Milstenen
|
Trädgårdsgat.
|
Uteservering
|
Hertig Johans
torg
|
Sandtorget
|
Garpastigen
|
Käpplunda-
backen
|
Gustav Adofs
gata
|
Norrmalms-
skolan
|
Skolsal
|
Sveagatan
|
Gransika-
gatan
|
Mariestads-
vägen
|
Parkeringen
vid Mode 02
|
|
