En sommar i Bokenäs (Min berättelse finns att läsa i Billingsbygden 2009)
Ett tidsdokument från 1939

Av Per O Westman    Jag har talat in berättelsen - klicka HÄR

När Skövde Barnens dags förening år 1939 startade sin koloniverksamhet i Bokenäs var
jag en av dom som i första omgången fick förmånen att komma dit. Vi var 16 pojkar
och lika många flickor. Elever från första till femte klasserna i folkskolan.

Vi bodde fyra i varje rum. Jag delade rum med Hard Andersson (han bytte senare namn
till Hardefjord), Allan Rosenberg och Kurt Grandin. De var mina klasskamrater från
årskurs fem. I ett annat rum bodde Folke Niklasson, Stig Kind, Arnold Karlsson och
Karl-Gösta Carlsson. De kom alla från parallell-klassen i femman. Bland de övriga fanns
Gösta Moberg, Stig Brage, Ingemar Strid och Stig Lätt, om jag nu minns rätt. De var
alla något yngre. Av flickorna vågar jag inte med säkerhet nämna namnet på någon.
Där räcker inte minnet till.

Mellan pojkarnas och flickornas avdelningar låg matsalen. I korridoren framför rummen
fanns en lång bänk med handfat och muggar. De fabriksnya muggarna hade en speciell
lukt av bakelit som jag alltsedan dess förknippar med tiden i Bokenäs.

Vistelsen vid kolonin kom att innebära många härliga dagar med sol, bad och lekar. Och
med mycket fotbollsspel för den som så ville! Kan tillägga att flera av oss fortsatte
med idrott även som vuxna. Ingemar Strid blev med tiden en skicklig allsvensk
handbollsmålvakt med landslagsmeriter. Hard Hardefjord spelade också han allsvensk
handboll och själv ägnade jag mig åt fotboll i Skövde AIK ett antal säsonger.

Men det jag här närmare tänker berätta om tar sin början redan veckan innan vi reste
till Bohuslän. Det var så att min far tidigare under våren hade blivit inlagd på Garnisons-
sjukhuset vid T2. Det låg alldeles norr om nuvarande ”Södra Trängallén”. Chefsläkare
var dr. Bergstrand. Han var fortsatt chef också då verksamheten år 1944 flyttade till
det nybyggda sjukhuset på Östermalm.
 

Far misstrodde läkare och när han väl kommit under vård var hans diabetes redan långt
gången. På den tiden var det besöksförbud för minderåriga, men eftersom jag skulle
vara borta några veckor fick jag särskilt tillstånd att besöka honom. Jag tyckte att han
såg ovanligt liten ut där han låg i sin säng, inte alls så som jag hade varit van att se
honom innan. Men annars var han som vanligt. Vad vi samtalade om har jag inget
direkt minne av. Kanske talade vi om att han nog snart skulle få komma hem igen?
Kanske om resan till västkusten, den jag hade framför mig?

När vi skulle lämna sjuksalen sa mor att jag skulle ta ordentligt avsked och ta far i hand.
Det kändes överdrivet högtidligt, jag skulle ju bara vara borta i fem veckor. Och
”tog i hand” gjorde man ju vanligtvis bara när man hälsade på någon utanför familjen.

Då vi från sjukhuset kommit ut på Mariestadsvägen, kom fars arbetsgivare, målare-
mästare Ahlstrand, åkande i sin bil. Han stannade för att höra hur det stod till och
mor och han pratades vid en stund. Hon talade då också om att jag snart skulle åka
till kolonin i Bokenäs, varpå Ahlstrand ur sin ficka tog upp en pappersrulle med pengar
han nyss hämtat från banken. Han rev av övre delen av rullen och gav mig sedan
två blanka tjugofemöringar. Till reskassa, som han sa. De blev ett tillskott till
pengarna jag hade tjänat ihop genom att köra ut blommor åt trädgårdsmästare
Assar Andersson i Lilla Mörke. Merparten av mina sparslantar gick nog senare åt till
inköp av godis hos handlaren i Bokenäs, dit vi i sinom tid ibland smög oss iväg
olovandes.

Så kom vi då iväg efter skolavslutningen i början av juni, men av själva bussresan
till Bohuslän minns jag bara att vi stannade till vid ett mejeri i Grästorp där vi fick
mjölk och bullar.

Första tiden var folkskollärare Judit Sundström föreståndare för kolonin. Hon var gift
med riksdagsmannen och läraren Valter Sundström men jag har inget minne av att
han var på besök någon gång. Däremot hade hon med sig två av sina barn, Yngve
och Kajsa, där Yngve, som var något år äldre än oss, var med när vi badade i den
långgrunda viken eller gick på upptäcktsfärd och letade snäckskal bland klipporna.
Efter någon vecka slutade Judit Sundström och vi fick en ny föreståndare. Vad hon
hette i förnamn minns jag inte men hon var gift med folkskollärare Bertil Johansson.
Vill minnas att han bland sina elever gick under namnet ”Noak”. En mycket sympatisk
lärare som ofta var med oss och spelade fotboll.

 
 
  Vid fönstret: Judith Sundström
 

Från klipporna vid Bokenäs kunde vi långt bort mot horisonten se Lysekils kyrka och
efter en tid fick vi göra en dagsresa per båt från Skårs brygga in till Lysekil. Bryggan
är idag ersatt av ett färjeläge där man skeppar bilar över Gullmarsfjorden. Från resan
till Lysekil kommer jag ihåg att vi fick var sin banan som mellanmål. Bananer var nog
då inte så vanligt förekommande eftersom jag minns just den detaljen. I Lysekil gick
vi gemensamt ut till Stångehuvud där de flesta av oss för första gången fick skåda
öppet hav. Det var en mäktig upplevelse men det var blåsigt och kallt så vi stannade
inte alltför länge.

När det gått ett par veckor inföll midsommarafton och vi höll under kvällen till vid en
midsommarstång som vi hjälpts åt att klä. Om vi lekte ringlekar kommer jag inte ihåg
eller har i så fall förträngt detta. Att tvingas delta i ringlekar kändes alltid jobbigt
under uppväxtåren. Vi brukade avsluta dagarna vid kolonin med att stå på trappan till
byggnaden och sjunga ”Härlig är kvällen, fridfull och ren…”, men på midsommarafton
skedde avslutningen vid midsommarstången. Det är så jag minns midsommaraftonen
1939, en dag då så mycket blev förändrat, som det skulle visa sig.

En av de första dagarna efter midsommar blev jag nämligen av föreståndarinnan
inkallad för ett samtal i enrum. I sin hand hade hon ett brev, som hon läste ur. Ett
brev från mor, som skrev att far hade avlidit på sjukhuset den 23 juni. I brevet hade
mor också skrivit att jag fick komma hem till begravningen, om jag ville, men att hon
för sin del helst såg att jag stannade där jag var. Kostnaden för en eventuell
hemresa måste familjen själv stå för, sades det, och eftersom mor redan hade
dryga utgifter inför begravningen blev det som mor ville. Jag stannade kvar.

Om jag grät vid beskedet om fars bortgång minns jag inte men förmodligen gjorde
jag väl det. Under den närmaste tiden efteråt kände jag att jag blev särskilt uppmärk-
sammad av personalen. Märkte att man tyckte synd om mig. Bland annat såg de till
att jag de första dagarna fick följa med och hämta posten framme i Bokenäs. En slags
terapi som skulle få mig att glömma det tråkiga som hänt och tänka på annat.

Och när sedan referatet om fars begravning kom in i en Skövdetidning fick jag låna
tidningen av personalen för att läsa om jordfästningen. Där stod att en av fars kolleger
– vid namn Lindström – hade talat vid graven. Lindström kände jag väl till, han var
kassör i målarfacket och jag hade flera gånger varit hemma hos honom vid Badhusgatan
för att för fars räkning betala hans medlemsavgift. Då jag läste notisen hade den första
tidens sorg klingat av något. Jag kände mig nu mest ledsen över att ha blivit ställd
utanför. Att jag inte hade fått vara med.

Någon tid senare kom ett paket från mor Hon hade bakat en kaka, skickat med lite
godis och ett par päron och skrivit några rader. Päronen hade blivit övermogna under
transporten så dom fick jag kasta. De veckor som var kvar av tiden vid kolonin
fylldes annars med allehanda aktiviteter, men det gick ändå inte en dag utan att jag
längtade hem. Något jag inte hade gjort den första tiden.

När vi kom åter till Skövde hade jag inte talat med någon i min familj på fem veckor.
Varken vi eller de andra familjerna i huset därhemma hade telefon vid tiden ifråga.
Kontakten hem hade skett per brev eller kort. Då jag steg av bussen trodde jag
att jag skulle mötas av ett ”välkommen hem”, eller något liknande, men det första
mor förebrående sa var: ”Men Per, har du tagit på dig din röda tröja, du vet ju att
vi har sorg!”

Normalt sett var mor varm, tålmodig, humoristisk och generös. Vi barn kunde när
som helst ta hem lekkamrater eller ordna möten och fester i vår lägenhet. Hon höll
alltid god min. På det sättet var hon nog unik i förhållande till de andra mammorna
i kvarteret. Men hon var sprungen ur en generation, där man var angelägen om att
uppföra sig som konventionen bjuder. Inga färgglada kläder under sorgeåret och
sorgband på rockärmen var det som gällde. På det sättet skulle man utåt visa att
man sörjde den som gått bort.  Och därhemma låg min kavaj väntande på mig,
med sorgbandet redan påsytt.

När jag längre fram, en mörk höstkväll, var med och lekte ”datten” i kvarteren kring
Trädgårdsgatan blev jag under leken avsliten mitt sorgband, utan att jag la märke
till det. Det hamnade väl på gatan eller på en gård någonstans. Symbolen, som mor
var så mån om att vi skulle ha som en skylt för vår sorg, tappade jag då bort för
alltid. Men saknaden efter far fanns förstås kvar och första julen utan honom kändes
extra tung och prövande.  

Och livet fick gå vidare, som alltid. Mina äldre syskon hade börjat komma ut i
arbetslivet och kunde bidra till familjens försörjning och för mig och min yngsta syster
fick mor under några år en blygsam ”barnpension”. Och där slutar min berättelse, ett
tidsdokument från en värld som ligger 70 år tillbaka i tiden.

                                   *          *          *

                          Skövde Barnkoloni, Bokenäs

Ur Bohusläns museums skrivning om projektet ”Västkustsommar” har jag
hämtat nedanstående uppgifter om Bokenäs:

Plats: Bokenäs, Gullmarsfjorden

Ägare: Barnens dags föreningen i Skövde

Verksamhetsansvarig: Skövde Barnens dags förening

Verksamhetsår: 1939–1968

Antal barn: 32 barn

Funktion idag och historiskt: Byggnaden är ursprungligen uppförd som barnkoloni. Idag används kolonin
i verksamhet med utvecklingsstörda

     Byggnadsbeskrivning: Enligt en artikel ur Bohusläningen från 1939 bestod anlägg ningen av två
rektangulära byggnader i ett plan. I huvudbyggnaden fanns i den östra delen flickornas logement,
föreståndarinnan, biträden, kapprum och tambur. I den västra delen fanns pojkarnas rum, isoleringsrum
och biträdes rum mm. Den östra och västra delen förenades av ett större dag- och matrum. Vackra ljusa
färger och stora fönster, vilket bidrog till en trivsam miljö. I källaren fanns matvarubodar och tvättstuga.
Byggnaden var 22,5 meter lång. Västra kortsidan var 9 meter och östra kortsidan var 14,2 meter.
Byggmaterialet bestod av bland annat treetex och masonit.

     Varje barn hade sin egen garderob med plats för skor, gång och ytter kläder samt väska. Var och en av
personalen hade egna rum. I köket har installerats en aga spis. Serveringen skedde genom en lucka
mellan kök och matsal. För sjuka barn finns ett isoleringsrum.

     Övrigt: Arkitekt var Villhelm Andersson, Skövde och byggmästare Knut Wallin, Henån. Marken köptes
av lantbrukaren Konrad Eriksson från St. Skår.

Bohusläningen 1939-04-26, Länsstyrelsen Västra Götaland, Register
över akter till skollovskolonier