Johansson  (ur "Hågkomster")

Mestadels satt han
på sin bänk och
bevakade sitt trädgårdsland.
Hötte åt oss med käppen
om vi kom för nära
med våra lekar.

Ibland gjorde vi honom
sällskap där han satt.
Hans språkbruk,
som ofta var skabröst,
tog vi till oss med
skräckblandad förtjusning
och hoppades att ingen
av våra föräldrar
fanns inom hörhåll.

Sin lilla täppa vårdade han ömt.
från kreatursmarknaderna
på "Kolöcka"
bar han på ryggen,
i en jutesäck,
gödsel hem till sitt land.

De närmaste veckorna
efter en sån transport
fick han sitta ensam...