Jag minns mitt 30-tal...
- en berättelse från Skövde. 

 Av Per O Westman


Under 1930-talet var Skövde en småstad. Det var gott om
speceriaffärer, kaféer och mjölkbutiker. Kullerstenar på många gator
och på torgen. Man kunde köpa halv-öres kola i tidningsaffären och

i kiosken vid Ridhusplan kostade en kokosboll fem öre. Det fick man

också ge för en strut med glass vid Wohlins glasskärra i Mörke.
Bland mycket annat är det så jag minns mitt 30-tal.
    
Jag föddes som nummer fyra i en syskonskara om fem. Det var
före Elise Ottesen-Jensens tid och länge trodde jag på myten att
barnmorskan, fru Cederberg, kommit med mig i en svart väska. Men
den historien höll inte då mor senare berättade att jag var med på

flyttlasset då familjen flyttade från morfars hus i Dälderna till huset

på Mariestadsvägen 3, Lilla Mörke, där jag föddes 1927. Ett hus där

det bodde sammanlagt åtta familjer.
   
Gården saknade grus men med sandjord. Den vette mot
Mörkebäcken och alldeles innan bäcken fanns några små trädgårdsland.
Huset bestod av tvårumslägenheter med minimala kök. Det eldades i
vedspis och kakelugnar och till varje lägenhet fanns en vedbod.
Gårdens vedbodar blev ofta spännande lekstugor under regniga dagar.
 

 

 


År 1931. Gården till Mariestadsvägen 3, Lilla Mörke.
 
På bilden fyra av Ernst o Emma Westmans barn: Brita, Per, Göta och Hans
 


 
En förlorad värld

M
in barndoms kvarter är idag en förlorad värld. Från den plats som
idag brukar kallas "Mörkekorset" och
norrut låg förr Lilla Mörke till
vänster och Stora Mörke till höger. Där växte jag upp i en miljö där
vi hade gott om utrymme för lekar. Åt söder hade vi Ridhusplan och
Tivoliplatsen. Ridhusplan gick i folkmun under namnet "Kolöcka". Där
hölls regelbundet kreatursmarknader och där höll också gästade
cirkusar till. På Tivoliplatsen, framför bryggeriet Nordstjernan, startade
och avslutade Sandbergs tivoli varje år säsongen med att slå upp
sina attraktioner. På de områdena finns idag Helenaskolan.
    
Åt norr, i höjd med Högskolan, fanns dåförtiden T 2:s övningsfält,
"Trängheden". Området kallas annars officiellt både då och nu, sedan
det på 40-talet blivit bebyggt, för "Västra fältet".
    
Umgänget mellan de som bodde i Lilla Mörke påminde mycket om
andan i 30-talsfilmen om "Anderssonskans Kalle". Alla äldre kallade vi
"tant" och "farbror" och tanterna i huset "fruade" varandra. Jag tror
det dröjde en bit in på 40-talet innan de la bort titlarna. Sämjan i
huset var ofta god och när någon hade stortvätt i tvättstugan bjöds
de på elvakaffe av någon av de andra tanterna.
    
De yngre talade om sina män med förnamn - Nisse, Einar, Ernst...
eller vad de nu kunde heta. De äldsta med bara efternamnet - Wallin,
Gustavsson... "Wallin äter alltid råa ägg för hälsans skull", kunde det
låta. Eller, "bäst jag skyndar mej att börja med maten, Gustafsson
kommer snart hem!"
 
  Ljugarbänken och syrenbersån

N
ere mot bäcken fanns en "ljugarbänk" där vi barn gärna lyssnade till
de äldres samtal och skrönor. Det fanns ju inga tider för TV-såpor att
passa och på radions enda kanal var inte utbudet så stort och många
familjer saknade dessutom radio. Här kommer dikten "Sätet i Mörke".
 
  Sätet i Mörke (ur "Hågkomster")

Bänken kallades allmänt för "sätet".

Där satt gårdsfolket i kvällningen,
tills skymningen kom med nattkyla
och vita dimslöjor började
sin dans bortöver bäcken
och mossen.


Och de äldre talade om
kärrfrun, om älvor,
om gången tid och om Livet.


Vi lyssnade ivrigt.

Detta var vår port till vuxenvärlden,
vår radio och vår TV.
Vårt universitet, om man så vill.


Därutöver gick vi sex år
i folkskolan.
 
T
ill vår lägenhet hörde ursprungligen ett litet potatisland. Far hade
konstnärliga talanger och hade tidigare i livet varit en uppskattad
amatörskådespelare i IOGT:s lokalrevy, där han också hade ansvaret
för teaterdekoren. Gräva i jorden intresserade honom mindre och
istället för potatislandet anlade han en syrenberså. Om bersån
berättar jag i dikten "Syrenbersån".
 
 
  Syrenbersån (ur "Hågkomster")

Till den nya bostaden
hörde ett mindre potatisland.


Far, som var en man
med mer konstnärliga
än jordnära intressen,
anlade där en syrenberså.


Det gick liksom lättare att odla
kreativa tankar i en berså
än i ett potatisland!

 
  Jag tror att far tänkte rätt. Vi hade många fina stunder i vår berså
och jag tvivlar på att någon av oss skulle ha kommit ihåg en enda
dag i potatislandet.
 
 


 Bersån i Lilla Mörke. Början av 40-talet.                     
 Sittande från vänster: Min mor Emma, farmor Mathilda och faster Ella.
 Alla med efternamnet Westman
 Stående från vänster: Min bror Hans Westman, syster Göta Westman och
 min moster Ellen Lindqvist.

 

  Närmaste grannar

Vi delade trapphus med familjen Johansson. Mannen hade i sitt yrke
som snickare ramlat ned från en byggnadsställning. Bar läderkorsett
och stödde sig tungt på sin käpp när han gick. I motsats till far hade
han "gröna fingrar", som man brukar säga. När han inte påtade i
jorden satt han på sin bänk under ett hagtornsträd. Var ganska
barnkär och skrockade lätt när han var på gott humör och var väl
egentligen bara missnöjd om hans trädgårdsland var hotat. Då
lovade han "dadda" om någon av oss ställde till det. Om "Johansson"
handlar nästa dikt.
 
 
  Johansson (ur "Hågkomster")

Mestadels satt han
på sin bänk och
bevakade sitt trädgårdsland.
Hötte åt oss med käppen
om vi kom för nära
med våra lekar.

Ibland gjorde vi honom
sällskap där han satt.
Hans språkbruk,
som ofta var skabröst,
tog vi till oss med
skräckblandad förtjusning
och hoppades att ingen
av våra föräldrar
fanns inom hörhåll.


Sin lilla täppa vårdade han ömt.
Från kreatursmarknaderna
på "Kolöcka"
bar han på ryggen,
i en jutesäck,
gödsel hem till sitt land.


De närmaste veckorna
efter en sån transport
fick han sitta ensam...

 
  Långt innan man kunde spela on-line på tipset var det under en tid
dead-line kl. 19.00 på onsdagar för att lämna in veckans tips, som
gällde. Vår granne Johansson var ingen spelare men drog nytta av
folks intresse för stryktips på annat sätt. På gården fanns fyra
utedass varför två familjer fick dela på ett. De papper man allmänt
använde var oftast gamla tidningar, men här var Johansson en
nyskapare, vilket framgår av dikten "Innovatören".

 
 
  Innovatören (ur "Från då och nu...")

Som förtidspensionerad
höll han sig oftast hemmavid.


Men varje torsdag gick han
till "Cigarrmagasinet Kronan"
där han tiggde
överblivna stryktipskuponger,
som uppspikade på dass
fick tjäna som toalettpapper.


Spel och dobbel var han
annars inte intresserad av
och skröt därför gärna om
att han funnit på det enda
vettiga användningsområdet
för tipskuponger.

 
  Vår lägenhet var spegelvänd mot Johanssons och deras kök
gränsade till vårt. Det var tunna väggar i huset och grannarnas
problem med att hålla sams undgick oss inte. Men det fanns nog
ändå något mellan dom som tydde på andra känslor än vad som
kom fram vid deras dagliga gräl, något som framgår av dikten
"Grannar".

 
    Grannar (ur "Hågkomster")

Vid de dagliga grälen
trängde hennes gälla röst
igenom den tunna väggen
och bar till oss
alla hennes hårda ord.


Hans stämma var
mer dämpad
och svårtydd,
men den fick henne att
varje gång höja rösten
ytterligare.


En dag blev hon sjuk.

Då ambulansen kom
för att hämta henne
stod han i farstun
- och grät...

 
  30-talet och andra världskriget

Det jag berättar om är från tid och miljö som var annorlunda
än nutiden.
Den avslutande dikten är en kortfattad samman-
fattning som jag gett namnet "Som det var en gång".

 
    Som det vare en gång... (ur "Hågkomster")

Efter kristallmottagaren
med tillhörande slagsmål
om hörlurarna,
köpte far en begagnad Luxor,
där radiostationer
från hela Europa
gömde sig innanför
apparatens gula skalfönster


Och vi kunde från Tyskland
höra en röst,
som hysteriskt skrek ut
sitt budskap.
Vi förstod inte vad han sa,
men han skrämde oss
och några år senare,
när ofreden kom,
blev vi medvetna
om innebörden i hans tal.

På den svenska kanalen,
med sitt "Stockholm - Motala",
lyssnade vi nu inte längre
bara på "Barnens brevlåda"
och "Grammofontimmen"
utan också på rapporter
från ett krig, där Sverige låg
som en fredad ö
i ett stormigt hav.


Vi vande oss vid ord som
- mobilisering
- mörkläggning
- ransonering
- surrogat


När freden så småningom kom
sjöng vi "En soldat kommer hem"
och "Det har kommit en båt
med bananer".


Då var vår barndomstid över
och ingenting, ingenting
blev sedan som det varit
en gång - före kriget.

 
 


Lilla Mörke, vintern 1942.                                    Foto: Lars Westman