Tidigt minne (ur "Från då och nu"...)

Farmor hade kommit för att be mor
handla åt henne, vara ”skeckebud”.
Hon sa alltid ”Emma” eller ”hon” till mor.
”Om Emma velle va´ så snäll å köpa….?”
”Om ho´ nu ändå tänkt säj å gå te sta´n…?” 

De satt i rummet och samtalade.
Farmor hade lagt sin slitna
portmonnä på bordet,
hon bar ett grårandigt förklä´
över långkjolen
och vilade sina händer i knät.
På de tunna händernas ovansida
låg ådrorna som ett mörkblått nätverk.

Vad mor skulle handla åt farmor
kommer jag inte ihåg,
men minns att fönstret ut mot gården
stod öppet, det var sommar
- och jag var sex år…