Före elljusspårens tid  (ur "Hågkomster")

Före elljusspårens
och de asfalterade
skogsstigarnas tid,
innan blåbärsskogen
blev parkeringsplats,
söndagsutflykterna
bingopromenader
längs snitslade banor,
och långt innan stan
började sin klättring
uppför bergssluttningen,
hade jag min barndom.

Och jag ser i de
gångna årens backspegel
och saknar de öppna fälten,
den orörda skogen.

Till och med kalklukten
från Käpplunda gruva,
dagar då vinden blåste
från nordväst,
saknar jag.

Eller...

Är det kanske bara
mina svunna barnaår
jag sörjer?