Trettioåriga kriget.
 (eller, ”30 år inom tapetseraryrket”)

      Framtidsdrömmar
       
        I min barndom fantiserade jag om
        att bli en välkänd idrottsman,
        eller att bli lokförare, brandsoldat...
        Jag vet inte allt som jag ville vara,
        allt jag skulle bli.
       
        Men jag drömde aldrig någonsin om
        att bli tapetserare.
        Det bara blev jag – ändå.

Under trettiotalet var det ofta slumpen som avgjorde var man
hamnade i yrkeslivet. För min del var det min kusin som raggade
upp mig då han sökte en springgrabb. Året var 1939,  jag var då
12 år. Jag började därför att, vid sidan om skolgången i den
sexåriga folkskolan, arbeta på hans tapetserarverkstad. Så
småningom gick springpojksjobbet över till en anställning som
lärling. Lärlingstiden var fem år med ytterligare två för att bli
fullbetald. Gesällbrev fick jag 1949.

I slutet av 30-talet var tapetserarna av den gamla stammen
ofta mycket yrkesstolta. De flesta bar t.ex. slips i jobbet, till
skillnad mot möbelsnickarna, för att markera att de var lite
förmer. Att bli kallade för ”trasa-spikare” gillade dom inte.

När jag började min lärlingstid fick jag den första tiden inte
använda magnethammare, en nymodighet som ansågs fördärva
möjligheten att specialnubben hamnade i raka, välspikade rader.
Underarbetet skulle vara lika fint utfört som slutresultatet. Snart
nog ansåg ändå flertalet att ladda in nubb i munnen och med
tungan mata fram spikarna på en magnethammare var ett måste
för att klara ackorden.

Förr gick ”vandrande gesäller” runt på verkstäderna för att söka
arbete, en kvarleva som i stort sett hade försvunnit när jag började
i yrket, men en och annan överårig gesäll dök ändå då och då upp
på verkstäderna fram till början av 40-talet. En sådan var ”Kråka”.

      ”Kråka”  (ur "Tidsbilder")
       
        Den tid då vandrande gesäller
        reste från stad till stad och sökte jobb,
        tillhörde väl egentligen det förflutna
        och när ”Kråka”, som han kallades,
        kom som förment arbetssökande
        var det därför ingen som tog honom
        riktigt på allvar.
       
        Han var likväl ett välkommet avbrott
        i vårt dagliga slit
        och skvallrade gärna och villigt om
        hur man hade det på andra
        arbetsställen i grannskapet.
       
        Vid varje besök fick han lite pengar
        för att kunna resa vidare på sin turné.
        Av gesällerna blev det någon krona,
        från oss lärlingar var han nöjd
        om vi bidrog med en tjugofemöring.
       
        En höst, då brådskan var extra stor,
        erbjöds ”Kråka” ett par veckors arbete,
        vilket han tackade ja till.
        Fick en femtilapp i förskott,
        och lovade återkomma nästa morgon.
       
        Efter att ha gått ut genom dörren
        med sin förskottslön,
        såg vi inte till honom mer.
       
        Det påstods senare att han
        aldrig arbetat inom yrket
        och att han var en bluff.
        Vi saknade honom – likafullt.

Enligt avtal fick vi varje år en mindre summa för att hålla oss
med egna verktyg. I mina självdeklarationer från den tiden
har jag sett att jag därutöver yrkade förvärvsavdrag med 40
kr för årliga inköp av verktyg. Kroknålar, hammare, sadelgjords-
sträckare och annat. Den vi helst köpte verktyg av hette
Carlsvärd. Han pratade, som jag minns honom, utpräglad
stockholmska. Tror att han egentligen sålde kirurgiska
instrument till sjukhus och läkare och hade förmodligen
försäljningen till tapetserarverkstäderna som en bisyssla.

       ”Carlsvärd” (ur "Tidsbilder")

        Lite särpräglad var han, Carlsvärd,
        och svor gjorde han,
        om än med en viss finess.
        Sålde verktyg inom tapetseraryrket.
        Skärnålar, kroknålar och annat…
        Ingen annan kunde erbjuda
        ett sortiment av så hög kvalitet.
        Men han höll också höga priser.
       
        Avböjde alla våra försök att pruta.
        ”Det går inte sälja billigare, herrn.
        För faan, det gååår bara inte.
        Man måste ju leva, herrn,
        man måste ju leva!”
       
        Han ogillade starkt att vår verkstad
        låg långt från järnvägsstationen,
        och att han tvingades
        passera Käpplundabacken dit.
        Tillade ibland:
        ”Jag skall väl för faan
        ha några kronor för vägen och
        för att gå uppför backen också, herrn!”
       
        Och kanske var det vägen eller backen
        som gjorde att han slutade besöka oss.
        Kanske tjatet om att han var för dyr.
       
        Vi hittade aldrig senare någon som hade
        nålar och verktyg av så hög klass,
        som de som Carlsvärd saluförde.
        Han var ”outstanding”.

I verkstaden hade vi tillgång till en gammal radio, vilket
nog i början på 40-talet inte var alltför vanligt. Under
krigsåren förekom på kortvåg ett önskeprogram –
”Forces´ Favourites” – för de allierade trupperna och
min arbetskamrat Bengt var suverän på att ratta in
det programmet. Tapetserarbranschen var ju sådan att
det under höstarna alltid förekom övertid i både två och
fyra timmar per dag ända fram till jul och då var radion
ett gott sällskap.

      ”Forces’  Favourites” (ur "Hågkomster")

        På verkstadens gamla radio
        rattade Bengt in
        "Forces´ Favourites"
        och vi lyssnade till
        Louis Armstrong,
        Glenn Miller,
        Andrew Sisters,
        Ink Spots,
        Vera Lynn,
        Bing Crosby,
        Mills Brothers...

        Det hjälpte oss att stå ut
        med höstkvällarnas
        sega övertidsarbete,
        fick oss förnimma
        en värld utanför de
        stängda gränserna.

        En värld i krig,
        men där man sjöng:
        "We´ll meet again..."

 När jag började som lärling minns jag att en gammal tapetserare
gratulerade mig till att ha fått börja i ett så fint och bra yrke. Han
sa: ”Det finns inga maskiner som kan göra vårt jobb!”. ”Hur skulle
den maskin se ut som klarar det”?

Hans förutsägelser kom på skam. Inom yrket har undan för undan
skett en utveckling från ett genuint hantverk till en industri där
framställningen av soffor och fåtöljer alltmer påminner om principen
”löpande band”. Snörningen av resårer har försvunnit, eller
förekommer sällan. Nu är det färdiga resårhus som gäller. Skum-
gummi och plast har i stor omfattning ersatt forna materialer,
såsom krollsplint, tagel och vadd. Branschen har alltså
industrialiserats men fortfarande finns ett fåtal mindre verkstäder
med yrkesmän som sysslar med renovering och arbetar på det
gamla sättet.

Många tapetserare av den äldre stammen kom i kläm när metoder
och utförande förändrades. En sådan var Oskar. Här en dikt om
honom.

Oskar  (ur "Hågkomster")

Oskar var en av de sista
länkarna till en svunnen
hantverksepok.
En skicklig yrkesman,
men en som hade svårt
för att lära om
till nya metoder.

Trots att han slet hårdare
än de flesta, sjönk förtjänsten. 

Ofta framhöll han trettiotalet
som den bästa av tider.
Frågade vi honom varför,
svarade han alltid:
"Då fanns tid..."

Nu har år lagts till år
och vi börjar förstå.

Mina 30 år (1939 – 70) i yrket har satt sina spår. I första hand är
det häftapparaterna (spikpistolerna) som orsakat yrkesskada.
Hos mig och många kolleger är det hörselproblemen som är mest
frekventa. Slutar med dikten

       ”Trettioåriga kriget” (ur "Hågkomster")

        "Rata tata tata tata tata......"

        Med spikpistoler sköt vi
        den gamla tiden
        sönder och samman,
        skar av kommunikationsvägarna
        och hetsade varandra till
        ständigt högre prestationer.

        Dag efter dag, efter dag, efter dag...

        Långt senare hann
        den nya tiden ifatt oss.
        Slitna ryggar och axlar,
        nackbesvär och hörselproblem
        blev vår slutlön.

        Som fångar sitter vi nu,
        framför TV:n,
        i våra sittriktigs fåtöljer.

     Per O Westman