Inspirerad av Grönköpingskalden
Alfred Westlund - en pekoralens
mästare - skriver jag en dikt
som jag tillägnar min hustru.

Till min Hustru (ur "Från då och nu...")

Ofta är kvinnan i dikten
skön som den fagraste ros
Och kyssen kan smaka likt en
solmogen, söt aprikos.

Ty så är sed bland poeter,
att söka det vackra i
vardagens banaliteter,
med hjälp av allegori.

Och fann jag ord till en visa,
borde den börja: "Min vän,
Du är min ´Flitiga Lisa´,
min rara, vackra perenn".

Sen kunde jag kanske bruka,
som avslut på mitt poem:
"Låt mig få vara din kruka,
ett skydd för ditt rotsystem".