Arbetade inom branschen
1939-1970
Bilden:
Fåtöljen hade modellnumret 56,
minns jag. En modell med "öron-
lappar", vilka monterades på
senare i tillverkningsprocessen.
På 60-talet började modellerna vid
verkstaden att få namn i stället för
nummer.
När jag började hos S M Wincrantz
fanns det, förutom mig, ytterligare
två anställda. Runt 1960 var antalet
drygt 40. Se bilden från en julfest
vid den tiden.
Kommentar i övrigt:
En tidig morgon, en dag i augusti 1939, väcktes jag
av att min kusin, S M Wincrantz, hade kommit för att
höra sig för om jag ville bli springpojke hos honom.
Jag var då 12 år. Under den sista tiden av min skolgång arbetade jag sedan på eftermiddagarna där och efter folkskola och fortsättningsskola gick anställningen över
till att jag blev lärling.
Lärlingstiden var 5 år och för att bli fullbetald fick
man arbeta i yrket ytterligare 2 år. Gesällbrev, efter
prov, fick jag 1949. Under min tid i tapetseraryrket
skedde en utveckling från ett genuint hantverksyrke
till en industri där framställningen av soffor och fåtöljer
mer och mer påminde om principen "löpande band".
När jag började i yrket fanns det gamla tapetserare
som ansåg att "magnethammare" var ett otyg.
När jag slutade 1970 hade häftapparaterna ("spik-
pistolerna") fullt ut gjort sitt intåg sedan ett tiotal
år tillbaka. Läs gärna dikterna "30-åriga kriget"
"Oskar", "Forces´ Favourites" och "Att bli någon...".
Förutom anställning vid Wincrantz Möbelindustri
arbetade jag under åren 1952-1956 vid Firma
Stoppmöbler (numer namnändrat till Bejra) i
Tibro och ett år 1956-57 vid Gewa Stoppmöbler
i Skövde.