Min minnesruna om Ingemar var införd i
Skövde Nyheter och Skaraborgs Allehanda
den 30 augusti 2005 (I SLA uteslöt man dikten)

Ingemar "Slompan" Strid - till minne

Min barndomskamrat, Ingemar, har gått bort. Vi lärde känna varandra
då familjen Strid flyttade in i "Gamla Badhuset" i Mörke. Otaliga var de
gånger som vi spelade fotboll tillsammans på Tivoliplatsen eller
Ridhusplan under 30-40 talen. Även efter sedan familjen flyttat till
Solgårdarna på Karl Johansgatan var han med i vår kvartersförening -
"Mörkegänget".

Då och då har vi i vuxen ålder stött på varandra och har det då funnits
någon i närheten så har Ingemar ofta passat på att tala om av vem han
en gång fick sitt tillnamn. Annars var ett par våta strumpor, hängande
på tork över brasskärmen framför kaminen i vårt vardagsrum, orsaken till
det namn han fick. Först var det ett skämtsamt påhitt på "hemmaplan",
senare blev namnet känt i vidare kretsar, som ofta sker när det handlar
om en populär idrottsutövare. Och som jag uppfattat det så var nog
Ingemar inte direkt missnöjd med sitt tillnamn och det har på något sätt
känts som om jag med tiden blev förlåten för mitt tilltag.

Sista gången vi hade kontakt, och talades vid, var per telefon. Han omtalade
då att han hade blivit sjuk, utan att nämna vilka problem med hälsan han hade.
Nu är Ingemar borta. Jag minns honom som en god kamrat, en av de bästa,
och till minne av den fina barndomstid vi en gång hade tillsammans så
tillägnar jag honom min dikt "Nätrassel", en dikt där han i högsta grad
är involverad.

Per O Westman

Nätrassel  (ur "Hågkomster")

I stans affärer tiggde vi snören.
När de ledsnade på oss
skickade vi Ingemar,
som var minst.
Han återkom sällan tomhänt.

Av läkt byggde vi målställningar
på "Tivoliplatsen",
knöt snörena till nät
och gladde oss åt rasslet
när vi sköt mål.

I "Västgöten" skrev
signaturen "Este"
berömmande om oss.

Tredje dagen cyklade Sven,
en storvuxen grabb,
in i näten och drog
målställningarna med sig.

I den stunden insåg vi
att festen var över
och markerade målen
med stora stenar
 - som förut.

Mina kommentarer till minnesrunan och dikten:

Kommentar 1
Ingemar, som nämns i dikten, är min barndomskamrat Ingemar "Slompan"
Strid. Han blev sedermera en skicklig handbollsmålvakt i allsvenska Skövde AIK.

Kommentar 2
Journalisten med signaturen ”Este”, som också nämns, hette Olle Stjernqvist
och var chefredaktör för Västgöta Korrespondenten (VK). Kåseriet, där han skrev
om oss, var infört i VK den 24 juli 1940. Början av kåseriet handlade om "Tegner".
Den avslutade delen löd som följer:
 
"Den rätta glimten i ögat, den som Tegner förmodligen syftar på, kan jag se
utanför mitt fönster.
 
Där har några pojkar ordnat med en fotbollsplan. Målstänger ha de satt upp och
till och med målnät ha de knutit ihop av snören. Där spelas det fotboll dagen
lång med verklig energi. Och småpojkarna äro väl hemma i finesser, det finns
ett par parvlar som samspela och dribbla och skjuta mål så det är en fröjd åt det.
 
Och rent spel gillar dom. När det är "hands" lägger den skyldige själv bollen
tillrätta och protesterar inte. Här skipas rättvisa utan domare - pojkarna har
ännu inte lärt sig de storas knep och illfundigheter.
 
Este"